Det här kan bli ett intressant inlägg och förmodligen även något flummigt. Tro eller livsfilosofi är ju inte det mest kristallklara ämne som finns. Jag har avverkat några olika sorters troende genom livet. Jag föddes som ateist, jag döptes aldrig som liten och mina föräldrar är borgligt gifta. Farmor sa: Hon kommer att bli präst, bara för att ni inte är religiösa. Ledsen att göra dig besviken farmor men någon präst blev jag inte. Och hon är nog rätt glad för det också. Som liten var jag mycket facinerad av Asagudarna och den nordiska mytologin. Jag trodde nog på dem under en kort period i lågstadiet, eller jag trodde att de hade funnits eller något sådant. Kommer inte ihåg så noga.  Jag tror inte att jag kände några som var uttalat kristna när jag var liten, inte som jag kan minnas iallafall. Morfar är från Orust och ganska skarpt präglad av Schartaunismen så han var synnerligen icke-troende. Mormor lärde mig iallafall tre godnatt-böner. Men om hon trodde på dem själv vet jag inte. Förmodligen inte men hon tyckte väl att jag borde kunna dem. En liten rolig sak när det kommer till tro är att jag i lågstadiet var övertygad om att Jesus var blåögd, blond och hade jeans. Han såg ut som de flesta andra av oss helt enkelt. När jag gick i gymnasiet fick jag därför en barnbok av min kompis som heter "Hade Jesus jeans?". När det blev dags för konfirmation valde jag att avstå. För jag trodde ju inte och tyckte att det var fel att göra det enbart för att få presenter.

När jag skulle börja gymnasiet så sökte jag till L.M Engströms gymnasium vilket är en kristen friskola i Göteborg. Trots att jag inte var troende så valde jag en kristen skola. Varför undrar ni? Jo, därför att jag ville gå på en liten skola med en studiemotiverade miljö. Och det var det, dessutom var cirka 40 % av de som läste där icke-kristna. Att börja på en kristen skola var en ganska stor omställning för mig som kanske inte ens hade läst i Bibeln innan. Inte läst själv iallafall. Så jag fick gå och köpa mig en Bibel. Vi började morgonen med morgonbön, ett ganska bra sätt att mjukstarta eleverna på tycker jag. Ibland utmynnade morgonbönen dessutom i en  filosofisk diskussion som varade rätt länge. Vidare hade vi Bibelkunskap som ämne och gudstjänst på fredagarna i Domkyrkan. Gudstjänsten var rätt tråkig men Bibelkunskap var ganska intressant. Vi läste om Gamla Testamentet. Jag hade både kristna och icke-kristna vänner. Det enda som jag hade svårt för var deras motstånd mot homosexualitet. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kön inte spelar någon roll när folk ska leva tillsammans. Huvudsaken är att man älskar varandra. Efter 1,5 år på skolan blev jag själv kristen, dock vet jag inte hur. Kanske blev jag helt enkelt påverkad av alla runt omkring mig. Fast jag var nog ingen bra kristen eftersom jag dels trodde på evolutionen och dels inte hade något emot homosexuella. Och så tyckte jag inte att det var fel med abort, sex innan äktenskapet eller kvinnliga präster. Jag var helt enkelt inte så konservativ av mig. Efter gymnasiet började jag läsa på Helsjöns Folkhögskolas Bibellinje. Där var det bara jag och en tjej till i klassen som inte kom från kristna familjer. Under tiden där började jag känna att kristendom inte var något för mig och att jag inte trodde på det. För mig var att vara kristen att ha ett evigt dåligt samvete. För att jag inte var god nog, för att jag inte läste Bibeln tillräckligt mycket, för att jag inte bad ofta nog och för att jag inte bad för andra personer så att det var mitt fel om det gick åt helvete för dem. Så jag slutade helt enkelt att vara kristen. Vilket innebar mer eller mindre komplikationer och otrevliga mail från vissa av mina fd. klasskamrater.

I dagsläget ser jag mig inte som troende och inte heller helt som ateist. Snarare agnostiker. Jag vet inte om jag tror på en högre makt och vem i så fall det är. Ibland försöker jag leva efter mitt motto "Ur allt ont kommer något gott". Däremot tror jag att min kristna tid har förändrat min syn på kyrkan och religiösa sammanhang. För jag vill inte gifta mig inför en präst och lova trohet inför en Gud jag inte tror på. Och inte döpa mitt barn eftersom jag inte tror på det. För mig är det hyckleri, antingen så tror man och då gör man det i kyrkan eller så tror man inte och då låter man bli. Fast detta är min högst personliga åsikt och jag är inte helt ofelbar eftesom jag, när jag är i kyrkan sjunger med i psalmer och läser trosbekännelsen. Jag tycker att blir så pinsamt tyst annars. Sådär ja, det blev en lång redogörelse över mitt religiösa liv.

 

Milla

26 januari 2011 22:50

Intressant :)

 

mamma

26 januari 2011 23:20

intressant o mkt välskrivet tycker jag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I onsdags fyllde min älskade Andreas år, hela 28 år gammal blev han. Andreas föräldrar kom och hämtade mig på stationen och sedan åkte vi hem till vår lägenhet och åt hämtmat från Indra. Det är så gott med indisk mat. Egentligen hade jag planerat att...

Igår ringde Anna och frågade om jag ville följa med på hantverksmässa till Sturefors, Linköping. Och eftersom jag både hade hunnit duscha, klä på mig och inte hade något inplanerat för dagen följde med. Hon hade med sig sina två barn. Vi åkte till St...

Nu har jag ju inte skrivit på ett tag. Men det händer så mycket på dagarna att jag inte hinner med. Nu är jag i Norrköping för imorgon bär det av till Göteborg. Tidigt ska jag och katterna ta tåget. Idag ska jag jobba hemifrån, jag har en del inläsni...

Just nu är jag för trött och seg för att skriva ett längre inlägg så ni får hålla till godo med bilder från helgens Earth Hour på Stora torget i Enköping.                          ...

Jag har nästan hela mitt liv, eller i alla fall i många tyckt mycket om glas. Och då menar jag inte vanliga drickglas utan vackra glasprodukter från de svenska glasbruken i första hand. De få som nu är kvar. När jag var 11 år var jag i Växjö på Orref...