Vilken deprimerande sak att blogga om. Usch, det här kommer att bli kort. Om jag visste om att jag skulle dö idag skulle jag förmodligen först få panik, sedan överväga att ta livet av mig för att själv få bestämma när jag dör och sedan komma på att jag är alldeles för feg för att ta livet av mig. Jag skulle nog ringa mina föräldrar, be dem komma hit och därefter krypa upp i famnen på Andreas och gråta enorma mängder samtidigt som jag väntar på att mina föräldrar ska dyka upp. Jag skulle vilja dö tisammans med dem jag älskar och i hemmet eller på något annat ställe som betyder mycket för mig.

Om jag skulle dö i någon form av sjukdom skulle jag hoppas att jag inte hade för mycket smärtor och så skulle jag vilja ha mina närmaste omkring mig.

Nä, nu ger jag upp detta deprimerande inlägg och gör något roligt istället.

 

mamma

23 januari 2011 19:11

Ja hu så hemskt tur man inget vet om den saken

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I onsdags fyllde min älskade Andreas år, hela 28 år gammal blev han. Andreas föräldrar kom och hämtade mig på stationen och sedan åkte vi hem till vår lägenhet och åt hämtmat från Indra. Det är så gott med indisk mat. Egentligen hade jag planerat att...

Igår ringde Anna och frågade om jag ville följa med på hantverksmässa till Sturefors, Linköping. Och eftersom jag både hade hunnit duscha, klä på mig och inte hade något inplanerat för dagen följde med. Hon hade med sig sina två barn. Vi åkte till St...

Nu har jag ju inte skrivit på ett tag. Men det händer så mycket på dagarna att jag inte hinner med. Nu är jag i Norrköping för imorgon bär det av till Göteborg. Tidigt ska jag och katterna ta tåget. Idag ska jag jobba hemifrån, jag har en del inläsni...

Just nu är jag för trött och seg för att skriva ett längre inlägg så ni får hålla till godo med bilder från helgens Earth Hour på Stora torget i Enköping.                          ...

Jag har nästan hela mitt liv, eller i alla fall i många tyckt mycket om glas. Och då menar jag inte vanliga drickglas utan vackra glasprodukter från de svenska glasbruken i första hand. De få som nu är kvar. När jag var 11 år var jag i Växjö på Orref...