Det känns som om jag borde ha mängder med barndomsminnen att ta av men när jag tänker efter finns det inget som är sådär glasklart och roligt att berätta om. Jo, nu ska jag berätta om när jag och Veronica Frey var skeppsbrutna på en ö som ganska små. Jag tror att jag var ungefär tio år gammal och då bör hon ha varit ungefär 9 eftersom det är ett års skillnad mellan oss. Nåja, det här utspelade sig en julidag på Strana, hennes mamma kom därifrån. Mina föräldrar var inte hemma utan i Uddevalla tror jag för att hämta mammas kusin Karin. Vi hade fått för oss att vi skulle ta en roddtur med hennes lilla båt, en jolle ungefär i storlek. Vi fick med oss bullar som Veronicas mormor hade bakat, satte på oss flytvästarna och rodde ut. Det blåste lite och dessutom var det ostlig vind. Så vi rodde iväg och bestämde oss efter ett tag för att stanna till på en ö för att äta bullarna. Vi hittade en vik, lade till båten och gick iland för att äta bullarna. Allt gick bra tills vi skulle ro iväg igen. Vinden hade friskat i och vi orkade inte ro mot vågarna och komma ut ur viken. Veronica blev ganska rädd men jag tänkte att någon borde komma och rädda oss.

Så vi började blåsa i våra visselpipor och vinka på båtarna som kom förbi. Vi användet tecknet som innebär att vi behövde hjälp. Men alla båtar som åkte förbi bara vinkade åt oss och då började jag också tycka att det här var lite oroligt. Och rätt arg på att ingen ville hjälpa oss. Vi försökte lyfta upp båten och bära den till andra sidan av ön men den vägde för mycket. Tur som det var kom Veronicas mamma till klipporna mitt emot oss (på fastlandet) och vi kunde skrika till henne att vi inte kom därifrån. Hon sa att hon skulle hämta Hugo, en fiskare som skulle komma och hjälpa oss. Då kom min morbror förbi i sin lilla båt och skrek "utan snus försmäktar vi på denna ö". Tack för den hjälpen käre morbror. Hugo kom med en båt, rodde båten runt åt oss, tog oss alla på släp och sa några förmande ord om småbarn, sjön och stark ostlig vind. Berättade det hela när mamma och pappa kom hem och de var inte alltför glada. De visste inte ens att vi var ute på sjön. Och den lilla ön döpte vi om till fängelsön sedan.

I bakgrunden syns ön där vi var fångade och längst fram stället där Veronicas mamma solade.

Igår kväll monterade vi hela klösträdet. Tyvärr hade vi inget vattenpass till hands så det är inte riktigt rakt. Men katterna älskar det ändå. Nu vet man för det mesta var man har dem. Hängmattan är den mest populära hyllan. Vi fick flytta på Taggen eftersom de var på väg att äta upp honom.

Jag kommer inte ihåg min första kyss, jag tänker att jag borde komma ihåg den men det gör jag inte. Jag vet inte när jag övergav att pussa folk och övergick till att kyssa dem. Men jag tror att jag ganska gammal vid min första kyss, men hur gammal vet jag inte. Och det var inte sådär romantiskt som man tänker sig att det är, som det visas på film. Förmodligen kändes det mest konstigt, stelt och inte alls pirrande i magen.

Jag undrar om jag har några drömmar i ordets rätt bemärkelse. Sådana där högflygande drömmar om att vinna 15 miljoner på Harry Boy har jag inte. Däremot så drömmer jag om och hoppas på att få jobba kvar där jag jobbar nu, att kunna köpa en större lägenhet och i framtiden även ett hus. Om att jag och Andreas ska få vara ihop hela livet, att vi ska få vara friska och likaså de i vår närhet. Att katterna ska få ett långt liv tillsammans med oss. Och att jag i framtiden ska få råd med ett hus i Bohuslän i framtiden, ett litet sommarhus med uteplats vid klipporna. Jag önskar mig helt enkelt ett bra liv, jag tror inte att mina drömmar skiljer sig särskilt mycket från alla andras drömmar. De flesta drömmer nog om att få vara lyckliga, friska och få ett härligt liv.