Hm, det här kan också bli svårt eftersom jag inte gärna minns mina riktigt pinsamma ögonblick. Men jag ska berätta om något som jag efterhand tycker är ganska roligt och lite pinsamt. Detta handlar om mig och en annan Veronica. Vi var nära vänner efter gymnasiet och detta utspelade sig precis när hon hade börjat på en folkhögskola och jag hade fyllt 20 år, dvs. jag fick gå på systemet. Vi bestämde att vi skulle träffas några tjejer hemma hos mig på förfest, mamma och pappa var i Luleå tror jag. Men först till Systemet där jag inhandlade en flaska brännvin och en flaska rom. På fyra tjejer, undra hur vi tänkte där. Nåja, hemma så började vi blanda lite drinkar och så spelade vi någon form av dryckesspel. Behöver jag säga att vi blev rätt fulla. Vi skulle in till stan men så långt kom vi aldrig. Nåja, vi gick hem igen och allt hade väl varit lugnt om det inte var så att Veronica fyllde år dagen efter och skulle ha släktkalas. Dit jag också var bjuden. För det första så vaknade vi alldeles för sent på morgonen och var alltför bakis för att dagen skulle bli njutbar. Vi skulle till på köpet ta bussen hem till henne och byta på Frölunda Torg. Och på söndagarna går det bara en buss i timmen från mig. Vi kom iväg ganska sent och gick runt på Frölunda Torg tills nästa buss gick. Så vi kom ungefär 1-1,5 timme för sent till hennes eget kalas och sjukt bakfylla. Och då får vi frågan "Vill ni ha lite mousserande vin?" av hennes mamma. "Nej tack, men gärna ett glas vatten" svarade vi. Alkohol var inte så lockande just då. Men vi försökte överleva middagen, vara artiga och se pigga ut. Vi berättade allt för hennes äldre kusiner och lillebror som hade rätt roligt åt oss. Så aldrig mer så mycket alkohol dagen innan ett släktkalas. Och det höll vi till midsommar året efter, men det är en helt annan historia.

Det känns som om jag borde ha mängder med barndomsminnen att ta av men när jag tänker efter finns det inget som är sådär glasklart och roligt att berätta om. Jo, nu ska jag berätta om när jag och Veronica Frey var skeppsbrutna på en ö som ganska små. Jag tror att jag var ungefär tio år gammal och då bör hon ha varit ungefär 9 eftersom det är ett års skillnad mellan oss. Nåja, det här utspelade sig en julidag på Strana, hennes mamma kom därifrån. Mina föräldrar var inte hemma utan i Uddevalla tror jag för att hämta mammas kusin Karin. Vi hade fått för oss att vi skulle ta en roddtur med hennes lilla båt, en jolle ungefär i storlek. Vi fick med oss bullar som Veronicas mormor hade bakat, satte på oss flytvästarna och rodde ut. Det blåste lite och dessutom var det ostlig vind. Så vi rodde iväg och bestämde oss efter ett tag för att stanna till på en ö för att äta bullarna. Vi hittade en vik, lade till båten och gick iland för att äta bullarna. Allt gick bra tills vi skulle ro iväg igen. Vinden hade friskat i och vi orkade inte ro mot vågarna och komma ut ur viken. Veronica blev ganska rädd men jag tänkte att någon borde komma och rädda oss.

Så vi började blåsa i våra visselpipor och vinka på båtarna som kom förbi. Vi användet tecknet som innebär att vi behövde hjälp. Men alla båtar som åkte förbi bara vinkade åt oss och då började jag också tycka att det här var lite oroligt. Och rätt arg på att ingen ville hjälpa oss. Vi försökte lyfta upp båten och bära den till andra sidan av ön men den vägde för mycket. Tur som det var kom Veronicas mamma till klipporna mitt emot oss (på fastlandet) och vi kunde skrika till henne att vi inte kom därifrån. Hon sa att hon skulle hämta Hugo, en fiskare som skulle komma och hjälpa oss. Då kom min morbror förbi i sin lilla båt och skrek "utan snus försmäktar vi på denna ö". Tack för den hjälpen käre morbror. Hugo kom med en båt, rodde båten runt åt oss, tog oss alla på släp och sa några förmande ord om småbarn, sjön och stark ostlig vind. Berättade det hela när mamma och pappa kom hem och de var inte alltför glada. De visste inte ens att vi var ute på sjön. Och den lilla ön döpte vi om till fängelsön sedan.

I bakgrunden syns ön där vi var fångade och längst fram stället där Veronicas mamma solade.