Det känns som om jag borde ha mängder med barndomsminnen att ta av men när jag tänker efter finns det inget som är sådär glasklart och roligt att berätta om. Jo, nu ska jag berätta om när jag och Veronica Frey var skeppsbrutna på en ö som ganska små. Jag tror att jag var ungefär tio år gammal och då bör hon ha varit ungefär 9 eftersom det är ett års skillnad mellan oss. Nåja, det här utspelade sig en julidag på Strana, hennes mamma kom därifrån. Mina föräldrar var inte hemma utan i Uddevalla tror jag för att hämta mammas kusin Karin. Vi hade fått för oss att vi skulle ta en roddtur med hennes lilla båt, en jolle ungefär i storlek. Vi fick med oss bullar som Veronicas mormor hade bakat, satte på oss flytvästarna och rodde ut. Det blåste lite och dessutom var det ostlig vind. Så vi rodde iväg och bestämde oss efter ett tag för att stanna till på en ö för att äta bullarna. Vi hittade en vik, lade till båten och gick iland för att äta bullarna. Allt gick bra tills vi skulle ro iväg igen. Vinden hade friskat i och vi orkade inte ro mot vågarna och komma ut ur viken. Veronica blev ganska rädd men jag tänkte att någon borde komma och rädda oss.

Så vi började blåsa i våra visselpipor och vinka på båtarna som kom förbi. Vi användet tecknet som innebär att vi behövde hjälp. Men alla båtar som åkte förbi bara vinkade åt oss och då började jag också tycka att det här var lite oroligt. Och rätt arg på att ingen ville hjälpa oss. Vi försökte lyfta upp båten och bära den till andra sidan av ön men den vägde för mycket. Tur som det var kom Veronicas mamma till klipporna mitt emot oss (på fastlandet) och vi kunde skrika till henne att vi inte kom därifrån. Hon sa att hon skulle hämta Hugo, en fiskare som skulle komma och hjälpa oss. Då kom min morbror förbi i sin lilla båt och skrek "utan snus försmäktar vi på denna ö". Tack för den hjälpen käre morbror. Hugo kom med en båt, rodde båten runt åt oss, tog oss alla på släp och sa några förmande ord om småbarn, sjön och stark ostlig vind. Berättade det hela när mamma och pappa kom hem och de var inte alltför glada. De visste inte ens att vi var ute på sjön. Och den lilla ön döpte vi om till fängelsön sedan.

I bakgrunden syns ön där vi var fångade och längst fram stället där Veronicas mamma solade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I onsdags fyllde min älskade Andreas år, hela 28 år gammal blev han. Andreas föräldrar kom och hämtade mig på stationen och sedan åkte vi hem till vår lägenhet och åt hämtmat från Indra. Det är så gott med indisk mat. Egentligen hade jag planerat att...

Igår ringde Anna och frågade om jag ville följa med på hantverksmässa till Sturefors, Linköping. Och eftersom jag både hade hunnit duscha, klä på mig och inte hade något inplanerat för dagen följde med. Hon hade med sig sina två barn. Vi åkte till St...

Nu har jag ju inte skrivit på ett tag. Men det händer så mycket på dagarna att jag inte hinner med. Nu är jag i Norrköping för imorgon bär det av till Göteborg. Tidigt ska jag och katterna ta tåget. Idag ska jag jobba hemifrån, jag har en del inläsni...

Just nu är jag för trött och seg för att skriva ett längre inlägg så ni får hålla till godo med bilder från helgens Earth Hour på Stora torget i Enköping.                          ...

Jag har nästan hela mitt liv, eller i alla fall i många tyckt mycket om glas. Och då menar jag inte vanliga drickglas utan vackra glasprodukter från de svenska glasbruken i första hand. De få som nu är kvar. När jag var 11 år var jag i Växjö på Orref...