Den här listan skulle kunna bli lång. Men jag skriver nog snarare saker som irriterar mig än som upprör mig. Det finns viss risk för att jag kommer att låta som världens gnälltant, men nu kör vi.

• Grannar som spelar hög musik. Nummer ett på listan just nu. Jag vill inte höra musiken och verkligen inte mitt i natten.
• Folk som stannar innanför dörren på bussen så att resten måste knö sig in och sedan trängas. Samma sak gäller de personer som slår rot i änden på rulltrappan eller vid utgångskassorna.
• Personer som skriver elaka saker om andra, främst på internet. Jag tycker det är så hemskt. Kommentarsfunktioner borde modereras hårdare. Eller så låter folk bara bli att skriva elaka saker om varandra. Det är så fegt att gömma sig bakom en skärm.
• Vilket leder mig in på något annat som jag irriterar mig på. Nämligen de personer som skäller på kassapersonal, telefonsupport och så vidare. Man skäller inte på folk som gör sitt jobb. Tänk om jag skulle knalla upp på deras jobb och ställa mig och skrika på dem inför alla kollegor om vilken komplett idiot de är. Skulle förmodligen inte uppskattas.
• Än så länge är det nästan bara folk som irriterar mig, och det stämmer nog. Jag stör mig nog mest på andra människor. Övriga saker som irriterar mig är en del tekniska saker, Saga som biter mig i kinden på morgonen och när man får fläckor på kläderna precis efter att man har tvättat.

Haha, det här skulle kunna bli ett långt inlägg. Fast jag tänker inte räkna upp alla mina dåliga sidor utan ni får nöja er med några få. En del har jag ju nämnt under inlägget ovanor och laster. Här kommer listan:

• Jag är morgontrött och rätt sur på morgonen. Inte så trevligt för den som ska väcka mig.
• Jag har städmani och mår dåligt om det är oordning hemma. Tyvärr går detta ibland ut över Andreas eftersom han inte har samma syn på ordning som jag har. Han har en mer sund inställning.
• Jag kan vara lite negativ ibland och se mer problem än lösningar. Men jag försöker arbeta på det och tänka positivt.  

Vilkan oinspirerande rubriker det har varit på den senaste tiden. Vad jag ångrar igår och idag ska jag skriva om mina förebilder. Men jag påstår att jag är en sådan där tråkig person som inte har några förebilder. Det känns som om förebilder är något man har när man är yngre. Eller så är det jag som blandar ihop förebilder med idoler. Mina förebilder är väl, i den mån jag har några, de personer som gör sådant som de själva vill, de som är bra föräldrar även när barnen är jobbiga, de som är en trevlig partner och inte skäller för småsaker. Och de personer som lyckas med det som de vill lyckas med, sådana som är lyckliga på jobbet. Detta blev ett lite flummigt inlägg men jag skulle nog säga att mina förebilder helt enkelt är sådana personer som är som alla oss andra, bara det att de är bra på ett visst område.

Oj, svårt inlägg. Jag tror det beror på att jag förmodligen inte ångrar något i någon större utsträckning. För det som är gjort är gjort och inget jag känner någon större ånger över. Det finns väl småsaker som jag ångar, som när jag utan anledning är dum eller elak. Men inget jag vill fylla en blogg med. Det enda jag kan ångra ibland är att jag inte är mer social och var med på en massa saker när jag läste på miljövetarprogrammet. I början hängde jag med på rätt mycket men träffade jag mitt ex och då slutade jag vara social. Jag tror jag hade fått ut mer av studentlivet om jag hade varit med på fler saker.

Hm, det här kan också bli svårt eftersom jag inte gärna minns mina riktigt pinsamma ögonblick. Men jag ska berätta om något som jag efterhand tycker är ganska roligt och lite pinsamt. Detta handlar om mig och en annan Veronica. Vi var nära vänner efter gymnasiet och detta utspelade sig precis när hon hade börjat på en folkhögskola och jag hade fyllt 20 år, dvs. jag fick gå på systemet. Vi bestämde att vi skulle träffas några tjejer hemma hos mig på förfest, mamma och pappa var i Luleå tror jag. Men först till Systemet där jag inhandlade en flaska brännvin och en flaska rom. På fyra tjejer, undra hur vi tänkte där. Nåja, hemma så började vi blanda lite drinkar och så spelade vi någon form av dryckesspel. Behöver jag säga att vi blev rätt fulla. Vi skulle in till stan men så långt kom vi aldrig. Nåja, vi gick hem igen och allt hade väl varit lugnt om det inte var så att Veronica fyllde år dagen efter och skulle ha släktkalas. Dit jag också var bjuden. För det första så vaknade vi alldeles för sent på morgonen och var alltför bakis för att dagen skulle bli njutbar. Vi skulle till på köpet ta bussen hem till henne och byta på Frölunda Torg. Och på söndagarna går det bara en buss i timmen från mig. Vi kom iväg ganska sent och gick runt på Frölunda Torg tills nästa buss gick. Så vi kom ungefär 1-1,5 timme för sent till hennes eget kalas och sjukt bakfylla. Och då får vi frågan "Vill ni ha lite mousserande vin?" av hennes mamma. "Nej tack, men gärna ett glas vatten" svarade vi. Alkohol var inte så lockande just då. Men vi försökte överleva middagen, vara artiga och se pigga ut. Vi berättade allt för hennes äldre kusiner och lillebror som hade rätt roligt åt oss. Så aldrig mer så mycket alkohol dagen innan ett släktkalas. Och det höll vi till midsommar året efter, men det är en helt annan historia.

Det känns som om jag borde ha mängder med barndomsminnen att ta av men när jag tänker efter finns det inget som är sådär glasklart och roligt att berätta om. Jo, nu ska jag berätta om när jag och Veronica Frey var skeppsbrutna på en ö som ganska små. Jag tror att jag var ungefär tio år gammal och då bör hon ha varit ungefär 9 eftersom det är ett års skillnad mellan oss. Nåja, det här utspelade sig en julidag på Strana, hennes mamma kom därifrån. Mina föräldrar var inte hemma utan i Uddevalla tror jag för att hämta mammas kusin Karin. Vi hade fått för oss att vi skulle ta en roddtur med hennes lilla båt, en jolle ungefär i storlek. Vi fick med oss bullar som Veronicas mormor hade bakat, satte på oss flytvästarna och rodde ut. Det blåste lite och dessutom var det ostlig vind. Så vi rodde iväg och bestämde oss efter ett tag för att stanna till på en ö för att äta bullarna. Vi hittade en vik, lade till båten och gick iland för att äta bullarna. Allt gick bra tills vi skulle ro iväg igen. Vinden hade friskat i och vi orkade inte ro mot vågarna och komma ut ur viken. Veronica blev ganska rädd men jag tänkte att någon borde komma och rädda oss.

Så vi började blåsa i våra visselpipor och vinka på båtarna som kom förbi. Vi användet tecknet som innebär att vi behövde hjälp. Men alla båtar som åkte förbi bara vinkade åt oss och då började jag också tycka att det här var lite oroligt. Och rätt arg på att ingen ville hjälpa oss. Vi försökte lyfta upp båten och bära den till andra sidan av ön men den vägde för mycket. Tur som det var kom Veronicas mamma till klipporna mitt emot oss (på fastlandet) och vi kunde skrika till henne att vi inte kom därifrån. Hon sa att hon skulle hämta Hugo, en fiskare som skulle komma och hjälpa oss. Då kom min morbror förbi i sin lilla båt och skrek "utan snus försmäktar vi på denna ö". Tack för den hjälpen käre morbror. Hugo kom med en båt, rodde båten runt åt oss, tog oss alla på släp och sa några förmande ord om småbarn, sjön och stark ostlig vind. Berättade det hela när mamma och pappa kom hem och de var inte alltför glada. De visste inte ens att vi var ute på sjön. Och den lilla ön döpte vi om till fängelsön sedan.

I bakgrunden syns ön där vi var fångade och längst fram stället där Veronicas mamma solade.

Igår kväll monterade vi hela klösträdet. Tyvärr hade vi inget vattenpass till hands så det är inte riktigt rakt. Men katterna älskar det ändå. Nu vet man för det mesta var man har dem. Hängmattan är den mest populära hyllan. Vi fick flytta på Taggen eftersom de var på väg att äta upp honom.

Jag kommer inte ihåg min första kyss, jag tänker att jag borde komma ihåg den men det gör jag inte. Jag vet inte när jag övergav att pussa folk och övergick till att kyssa dem. Men jag tror att jag ganska gammal vid min första kyss, men hur gammal vet jag inte. Och det var inte sådär romantiskt som man tänker sig att det är, som det visas på film. Förmodligen kändes det mest konstigt, stelt och inte alls pirrande i magen.